”Den nya radikala litteraturen handlar om adoption”

Jag snubblade just över en intressant artikel i Svenska Dagbladet. Den handlar om en ”ny” strömning inom skandinavisk litteratur: adoptionslitteraturen. Min roman ”Ett liv utan början” som kommer i höst ligger alltså rätt i tiden.

Såhär skriver Viola Bao i SvD kultur (okt 2015): ”Adoptionslitteratur har egentligen länge funnits i Skandinavien, men tidigare främst skrivits av adoptivföräldrar eller socialarbetare. I den nya vågen av litteratur är det de vuxna adopterade som håller i pennan och formulerar sina erfarenheter – och inte sällan gör upp med idealiserande föreställningar om adoption som något som i sig leder till ett bättre liv, eller gynnar alla parter.”

Jag är inte själv adopterad, men min bok föddes ur en mängd samtal med adopterade, och det är deras verkliga berättelser och deras känslor som ligger till grund för romanens fiktiva karaktärer.

SvD skriver: ”Ett återkommande element i adoptionslitteraturen är erfarenheten av att växa upp med avvikande hudfärg i en vit miljö och den snedvridna självbild som rasismen skapar.”

Just det här är tydligt i Åsas erfarenheter i ”Ett liv utan början ”

SvD igen: ”Ofta rör sig skildringarna också kring en återresa i vuxen ålder till ursprungslandet, en resa som inte sällan väcker kluvna och komplicerade känslor.”

”Här finns en lättnad över att fysiskt kunna smälta in i omgivningen, men inte sällan upptäcker dikt- och romangestalterna att känslan av hemhörighet – på grund av språk- och kulturskillnader – uteblir även i födelselandet, och de konfronteras med ett dubbelt främlingskap.”

Det dubbla främlingsskapet, eller mellanförskapet, är en central del i min roman. Det är också på det temat jag kommer att hålla ett seminarium på bokmässan.

Det har gått över fem år sedan jag började skriva på boken. Det var alltså över fem år sedan jag kände att det fanns en plats för den här typen av litteratur. Det känns bra att det fortfarande är aktuellt (okej, artikeln i SvD är ett halvår gammal, men det är inte så mycket). Och det känns bra att fler röster hörs. Jag vet att det hos många adopterade finns en rädsla för att prata om sådant som inte är enbart positivt när det gäller adoption. Framför allt är man rädd att såra sina adoptivföräldrar. Det finns också många adopterade som upplever att det är adoptivföräldrarna som äger adoptionsfrågan – att makten över samhällsdebatten finns hos adoptivföräldrarna och att de adopterades röster inte hörs.

Och du då – tänker du kanske? Varför ska jag, som inte har egen erfarenhet av adoption skriva en roman på temat?

Efter alla hundratals timmar av samtal med adopterade, biologiska mödrar och adoptivföräldrar kände jag att jag har ett ansvar att föra deras röster vidare. Och jag har blivit jätteglad över responsen från dem som har läst mitt manus.

– Bra att någon som inte själv är inblandad, någon som inte är känslomässigt påverkad av adoptionen, skriver om det, sa en adopterad. Alla vi som är adopterade är så färgade av vår egen historia. Och adoptivföräldrarna har sitt perspektiv.

-Det är viktigt att kunna prata om problemen, om sådant man som adopterad går och tänker på. Men ofta blir det så polemiskt. De adopterade som hörs i debatten är väldigt kritiska till allt. Det behövs ett balanserat samtal, sa en annan.

Läs hela SvD-artikeln här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s