Artikelserie i SvD

Tidigare i vecken publicerade SvD Idag reportageserien ”Biologiska band” som jag har skrivit. Läs gärna:

Om Nathalie som träffade sin colombianska mamma för sex år sedan. Hur ser relationen med den biologiska familjen ut idag? 

Annonser

Jippi! En jättefin recension

”Ett liv utan början” har fått en fantastiskt fin recension från BTJ. Den går ut till bland annat bibliotek och universitet och är därför väldigt viktig 🙂 Så här avslutas recensionen (Som är den enda recension boken hittills har fått. Börjar väldigt bra alltså.):

”Berättelsen är alltså fiktiv, men bygger på författarens erfarenheter och personliga möten under flera års
arbete i Latinamerika, och har bitvis en dokumentär prägel. Den är välskriven och psykologiskt trovärdig, och ger en engagerad bild av kontrasternas Colombia.”

Åsa Österlöf, BTJ-häfte nr 22 2016

Boksläpp!

Nu drar det ihop sig! Idag ska min debutroman ”Ett liv utan början” skickas från tryckeriet. På måndag, den 29 augusti blir det releasefest i Stockholm, på restaurang Delimundo vid Skanstull, mellan kl 17 och 20. Välkomna att fira med mig!

Den 1 september blir det releasefest i Ulricehamn, på bar Prego kl 19-21. Välkomna dit också! Och den 2 och 3 september signerar jag min bok på Ekeskogs bokhandel i Ulricehamn. Spännande! Läs gärna mer på facebook.com/lenahanssonskriver

 

ett-liv-utan-borjan_banner_blog (2)

 

”Den nya radikala litteraturen handlar om adoption”

Jag snubblade just över en intressant artikel i Svenska Dagbladet. Den handlar om en ”ny” strömning inom skandinavisk litteratur: adoptionslitteraturen. Min roman ”Ett liv utan början” som kommer i höst ligger alltså rätt i tiden.

Såhär skriver Viola Bao i SvD kultur (okt 2015): ”Adoptionslitteratur har egentligen länge funnits i Skandinavien, men tidigare främst skrivits av adoptivföräldrar eller socialarbetare. I den nya vågen av litteratur är det de vuxna adopterade som håller i pennan och formulerar sina erfarenheter – och inte sällan gör upp med idealiserande föreställningar om adoption som något som i sig leder till ett bättre liv, eller gynnar alla parter.”

Jag är inte själv adopterad, men min bok föddes ur en mängd samtal med adopterade, och det är deras verkliga berättelser och deras känslor som ligger till grund för romanens fiktiva karaktärer.

SvD skriver: ”Ett återkommande element i adoptionslitteraturen är erfarenheten av att växa upp med avvikande hudfärg i en vit miljö och den snedvridna självbild som rasismen skapar.”

Just det här är tydligt i Åsas erfarenheter i ”Ett liv utan början ”

SvD igen: ”Ofta rör sig skildringarna också kring en återresa i vuxen ålder till ursprungslandet, en resa som inte sällan väcker kluvna och komplicerade känslor.”

”Här finns en lättnad över att fysiskt kunna smälta in i omgivningen, men inte sällan upptäcker dikt- och romangestalterna att känslan av hemhörighet – på grund av språk- och kulturskillnader – uteblir även i födelselandet, och de konfronteras med ett dubbelt främlingskap.”

Det dubbla främlingsskapet, eller mellanförskapet, är en central del i min roman. Det är också på det temat jag kommer att hålla ett seminarium på bokmässan.

Det har gått över fem år sedan jag började skriva på boken. Det var alltså över fem år sedan jag kände att det fanns en plats för den här typen av litteratur. Det känns bra att det fortfarande är aktuellt (okej, artikeln i SvD är ett halvår gammal, men det är inte så mycket). Och det känns bra att fler röster hörs. Jag vet att det hos många adopterade finns en rädsla för att prata om sådant som inte är enbart positivt när det gäller adoption. Framför allt är man rädd att såra sina adoptivföräldrar. Det finns också många adopterade som upplever att det är adoptivföräldrarna som äger adoptionsfrågan – att makten över samhällsdebatten finns hos adoptivföräldrarna och att de adopterades röster inte hörs.

Och du då – tänker du kanske? Varför ska jag, som inte har egen erfarenhet av adoption skriva en roman på temat?

Efter alla hundratals timmar av samtal med adopterade, biologiska mödrar och adoptivföräldrar kände jag att jag har ett ansvar att föra deras röster vidare. Och jag har blivit jätteglad över responsen från dem som har läst mitt manus.

– Bra att någon som inte själv är inblandad, någon som inte är känslomässigt påverkad av adoptionen, skriver om det, sa en adopterad. Alla vi som är adopterade är så färgade av vår egen historia. Och adoptivföräldrarna har sitt perspektiv.

-Det är viktigt att kunna prata om problemen, om sådant man som adopterad går och tänker på. Men ofta blir det så polemiskt. De adopterade som hörs i debatten är väldigt kritiska till allt. Det behövs ett balanserat samtal, sa en annan.

Läs hela SvD-artikeln här.

Ännu ett steg mot fred i Colombia

Nu inleds fredssamtal mellan staten och ELN-gerillan. Samtalen kommer att hållas i en rad olika länder och logistiken kommer säkert att bli komplicerad och tidsödande. Men att processen nu inleds är fantastiskt.  

Förhandlingarna med landets största gerillagrupp, Farc, har pågått i ett par år och förhoppningarna var att ett avtal skulle skrivits under den 23 mars. Några frågor är fortfarande olösta, så datumet har skjutits på framtiden, men innan året är slut kommer det nog finnas ett klart avtal. Det är stort.

Fred med de båda gerillagrupperna Farc och ELN är avgörande för att få slut på konflikten. Men det innebär inte automatiskt att Colombia kommer att uppleva fred. I landet finns en rad illegala väpnade grupper som strider mot varandra och som sätter skräck i befolkningen. Bland dem finns knarkmaffior, vanliga kriminella gäng och paramilitära grupper (paramilitärerna, AUC, avmobiliserades formellt för tio år sedan, men vissa individer och strukturer finns kvar och fortsätter som förut).

Textmakandet

foton

Boken kommer ut först i höst, men redan nu är det mycket som ska fixas. En bra bild till exempel. Tack till mästerfotografen Susanne Kronholm!

Att skriva en bok tar tid. Jag har umgåtts med min text i en hiskelig massa timmar. Det har varit ett härligt, känslosamt umgänge. Nu visar det sig att själva skrivandet inte på långt när är klart för att manuset är inlämnat. Nu ska en hel drös texter OM boken skrivas. Och ett personligt porträtt om mig själv. Kul. Men det väcker också viss vånda. Har dessutom varit hos fotografen, superduperfotografen Susanne Kronholm och ska nu välja passande bild.

Colombia på väg mot fred?

Den blodiga konflikten i Colombia har pågått i över 50 år. Lidandet har varit enormt. Ett par hundra tusen människor har dött, sex miljoner har tvingats fly sina hem på grund av kriget och lever idag som flyktingar i sitt eget land.

Sedan 2012 pågår fredsförhandlingar mellan den colombianska regeringen och vänstergerillan FARC. Samtalen har varit svåra, men produktiva och nu spirar hoppet om att ett fredsavtal kan vara klart inom några månader, kanske redan i mars. I dagarna har regeringen och Farc lämnat in en förfrågan till FN om de kan övervaka en framtida vapenvila mellan de båda parterna. Det är i sanning ett gott tecken.